the 
Home Page
Home Page
Många virus kan orsaka inflammation i levern, hepatit. A-hepatit är en akut leverinflammation, som orsakas av ett virus, som smittar peroralt - genom munnen med födan. A-hepatit orsakar aldrig en kronisk hepatit. B-hepatit smittar perkutant - dvs genom huden. Ett nålstick i samband med användande av narkotika är en vanlig smittoväg. B-hepatit kan smitta också via blodtransfusion, men risken är oändligt liten, eftersom blodet kontrolleras ytterligt noggrant för uteslutande av smittosamma sjukdomar. B-hepatit är en mycket allvarligare sjukdom än A-hepatit, eftersom den kan orsaka en kronisk leverinflammation, som sedan kan ge upphov till levercirrhos och levercancer i sällsynta fall. Tidigare hade man observerat, att det fanns en hepatit, som mycket påminde om B-hepatit, men där B-hepatitvirus inte kunde hittas. Denna sjukdom kallades tidigare NonA-NonB-hepatit ("Ej A ej B-hepatit").
Den största delen av dessa NonA-NonB-hepatiter var C-hepatiter. C-hepatitvirus påvisades första gången år 1989 samtidigt både i USA och i Japan. Under de gågna åren har vi fått rikligt med ny information om denna sjukdom, virusets genetik, hur sjukdomen sprids och hur den skall behandlas. C-hepatitvirus är ett så kallat RNA-virus, som inte påminner om något annat kännt virus.
Globalt sett är C-hepatit en mycket vanlig sjukldom. I hela världen finns det omkring 100 miljoner människor som bär på C-hepatitvirus. I USA är C-hepatit den vanligaste orsaken till kroniska leversjukdomar, och omkring 4 miljoner amerikaner har C-hepatit, omkring 150.000 får en ny infektion varje år. Det uppskattas, att sjukdomen i USA orsakar 8000 dödsfall per år - vilket egentligen inte är en hög siffra, eftersom flera miljoner människor alltså har denna sjukdom. I Egypten bär 20 % av befolkningen på C-hepatit åtminstone i vissa delar av landet. I Finland hittas nästan 2000 nya fall varje år, tre gånger så mycket som antalet nya fall av B-hepatit. I Sverige bär ungerfär 20.000 människor på C-hepatitvirus.
Användare av intravenösa narkotiska preparat är den största riskgruppen i Finland. Att sticka hål genom huden t.ex. i samband med tatuering är en riskfaktor, och detta naturligtvis i all synnerhet, ifall samma nål använts av någon annan. C-hepatit kan smitta som en könssjukdom, men risken är obetydlig jämfört med t.ex. B-hepatit, och det är sällsynt, att en äkta make eller maka skulle få sjukdomen av sin hustru eller man. Om mamman har C-hepatit, är risken att barnet skall få sjukdomen under graviditeten eller förlossningen liten, bara någon procent. Ännu på 80-talet fanns det risk för C-hepatitsmitta i samband med blodtransfusion - men ej numera, eftersom allt blod kontrolleras före transfusionen. I vårt land finns säkerligen några tiotal patienter med hemofili - blödarsjuka - som under tidigare år blivit smittade av denna sjukdom via blodprodukter.
Med tanke på hur "dåligt" C-hepatiten smittar och att den trots detta är en så vanlig sjukdom, kan man förmoda, att det finns någon smittoväg, som ännu inte är kartlagd.
C-hepatit smittar definitivt inte vid vanlig hudkontakt. Att skaka hand eller ge en puss på kinden är alltså helt ofarligt.
Bör man alltid använda kondom, om man har C-hepatit?
Många forskare är av den åsikten, att risken för att partnern skall få C-hepatit i ett varaktigt parförhållande är så liten, att kondom inte skulle vara nödvändig. Trots att risken är så liten, att den nästan är negligerbar, är den dock inte noll, och paret bör nog diskutera detta sinsemellan och sedan själva besluta. En person med mindre varaktiga förhållanden bör naturligtvis nog använda kondom, också av andra orsaker.
Finns det något vaccin mot C-hepatit?
Nej, och sannolikt kommer vi inte heller att de närmaste åren få något vaccin. Men det är ändå lätt att undvika sjukdomen, en person som lever ett normalt finländskt eller svenskt vardagsliv har knappast någon risk att få C-hepatit.
Inkubationstiden är mellan två och tjugo veckor, i medeltal 50 dygn. Det akuta skedet kan vara väldigt lindrigt, vilket gör, att patienten kanske inte alls söker vård i detta skede. Endast var fjärde patient blir ikterisk - gul - under det akuta skedet. Ibland kan insjuknandet dock leda till en ytterst svår, fulminant, leversjukdom, som kräver vård på intensivvårdsavdelning. Omkring 70 - 80% blir sedan bärare av C-hepatitvirus, och får en kronisk leverinflammatio, som oftast nog är lindrig och mer eller mindre symtomfri, med lätt avvikande levervärden som enda tecken på sjukdomen. Ungefär var fjärde bärare av C-hepatitvirus utvecklar dock en mera aktiv kronisk inflammation i levern, med risk för utvecklande av levercirrhos, och en viss risk för levercancer.
Förekommer symtom från andra organ än levern?
Flera så kallade extrahepatiska symtom har noterats. Patienten kan ha ledbesvär, t.o.m. ledinflammationer, besvär från ögonen, hudbesvär. Vid kronisk C-hepatit kan patienten har förändringar i blodvärden tydande på en reumatisk sjukdom. Den viktigaste manifestationen utanför lever är njurinflammation (en s.k. membranoproliferativ glomerulonefrit). En sällsynt hudsjukdom med namnet Porfyria cutanea tarda förefaller vara vanligare hos patienter med C-hepatit än hos andra.
Symtomen vid den akuta infektionen kan vara lindriga, och diagnosen blir därför ogjord i detta skede. I vårt nutida samhälla tas blodprover av många orsaker och vid många tillfällen - t.ex. vid avtjänande av värnplikt, vid hälsogranskningar osv. Det vanligaste sättet på vilket C-hepatit hittas är konstaterande av avvikande leverenzymer i laboratoriestatus, vilket leder till att man bestämmer antikroppar mot C-hepatitvirus. Om dessa är positiva, är diagnoser redan rätt så säker.
Det är nu också möjligt, att undersöka förekomsten av C-hepatitvirus i blodet med så kallad PCR-teknik. Med PCR-tekniken kan man också få besked om vilken typ av C-hepatitvirus patienten har. Typ 1b förefaller vara den mest svårbehandlade typen, medan typ 2 och 3 reagerar bättre på behandlingen. Det finns sammalagt 6 olika typer av detta virus, och i USA svarar den svårbehandlade första typen för 75% av alla fall.
En liten provbit av levern, leverbiopsi, som tas med en tunn nål, ger sedan vidare information om hur svår leverinflammation hepatiten har orsakat.
En person, som misstänker, att han eller hon eventuellt kan ha fått C-hepatit-smitta, bör undersöka förekomsten av C-hepatit-antikroppar direkt, och dessutom efter omkring 4 månader, eftersom det kan ta lång tid från smittotillfället tills dessa antikroppar utvecklas.
Idealet är att ge behandling som gör att C-hepatitvirus och risken för kronisk leverinflammation försvinner. I praktiken är detta dock inte alltid möjligt.
Den behandling som nu används sker med interferon, som ges som injektion, oftast 3 gånger i veckan och under en lång tid, 6 - 12 månader. Behandlingen kräver god motivation hos patienten för att kunna genomföras, den är dyr, och den orsakar inte sällan rätt svåra biverkningar åtminstonde i början av behandlingen. Resultaten är tyvärr dessutom ganska blygsamma, och bara en bråkdel av de behandlade patienterna blir av med sitt virus. Också i de fall, där interferonbehandlingen inte gör patienten virusfri förefaller behandlingen lindra leverinflammationen och på detta sätt sannolikt inverka gynnsamt på prognosen. Om den första behandlingen inte gett önskat resultat, kan man ge en ny behandling, ofta då med en kombination av interferon och ett virusläkemedel med namnet ribavirin.
Eftersom sjukdomen hos de flesta är väldigt symtomfri och inte under många års uppföljning orsakar några allvarliga förändringar i levern, får man överväga om nyttan av behandlingen motsvarar besväret och risken för biverkningar.
Forskningen beträffande C-hepatit pågår aktivt i många länder, och nya behandlingsmetoder är att vänta redan inom de närmaste åren. Dessa kommer sannolikt att ge ett önskat resultat - dvs att patienten blir fri från sitt virus - oftare än med den behandling vi nu har. Men också i de fall där behandlingen inte befriar patienten från virus kan behandlingen ha gynnsam effekt genom att leverinflammationen lindras. Forskning beträffande någon form av uppehållsbehandling med interferon i lägre dos pågår.
Vilka är biverkningarna vid interferonbehandling?
Interferon ges alltså subkutant som injektion. Efter injektionen ses ibland feberreaktion och trötthet. Aptiten kan försämras, och patientne kan ha illamående, huvudvärk och muskelvärk, och till och med frossbrytningar i samband med feberreaktionen. Vanliga värkmediciner, såsom paracetamol (PANADOL) lindrar dessa symtom. Interferon kan dessutom inverka på vissa blodvärden, och om patienten har svåra biverkningar måste doseringen minskas eller behandlingen avslutas helt. Under initialskedet av behandlingen blir patienterna ofta aptitlösa, och några kilograms viktminskning är inte ovanlig. Depression är ett inte helt ovanligt symtom under interferonbehandling, och denna kan vara så svår, att behandlingen måste avslutas.
Vilka är biverkningarna vid ribavirinbehandling?
En anemi som beror på ett ökat sönderfall av röda blodkroppar är den vanligaste biverkningen (s.k. hemolytisk anemi). Hemoglobinvärdet kan sjunka från normalvärde 140 till ordentligt under 100 g/dL. Hudutslag och illamående är andra vanliga biverkningar. Ribavirin är teratogent, vilket innebär, att medicinen orsakar missbildningar om den användes under en graviditet. En kvinna i feril ålder som behandlas med ribavirin bör alltså använda adekvat kontraception under behandlingen, och säkerligen också en tid efteråt.
Finns det andra mediciner, som använts för att bota C-hepatit?
Amantadin, en medicin som ofta används för att förhindra influensa under epidemitider, och som också används vid Parkinsons sjukdom, har i preliminära undersökningar visat sig ha en viss effekt, men i detta skede av forskningen kan denna behandling inte ännu rekommenderas. Ett flertal andra preparat är under prövning.
Vid vilka tillstånd är interferonbehandling inte möjlig?
Vissa avvikelser i blodbilden utgör så kallade kontraindikationer för denna behandling. Om patienten har brist på trombocyter (blodplättar) eller för litet antal vita blodkroppar är behandlingen inte möjlig. Vid svår levercirrhos kan man inte använda interferon, och behandlingen bör undvikas om patienten har eller har haft en svår psykisk sjukdom, t.ex. en svår depression, eftersom denna sannolikt kommer att återkomma under behandlingen. Att ge sig själv injektioner 3 gånger i veckan under flera månader är ett långsiktigt och krävande projekt - som inte lyckas ifall patienten har alkoholproblem eller använder droger.
Levercirrhos - skrumplever - orsakad av C-hepatit är den vanligaste orsaken till levertransplantation i USA. Vid ungefär var tredje levertranplantation är orsaken till leversjukdomen C-hepatit.
Får patienten C-hepatit också i den nya levern?
De flesta patienterna får C-hepatit i den nya levern. Detta förefaller dock inte att inverka på prognosen i högre grad, eftersom resultaten av transplantationerna vid denna sjukdom är lika goda som vid transplantation på grund av annan leversjukdom.
Den viktigaste förebyggande åtgärden är redan förverkligad, nämligen testningen av blodprodukter, vilket är genomfört i alla industriländer. Däremot bör man nog undvika att få blodtransfusion i utvecklingsländer och sannolikt också i öststaterna.
C-hepatitens viktigaste smittoväg är via en nål genom huden. Ifall ingen ung människa i vårt land frivilligt skulle gå med på att en nål sticks genom huden, skulle C-hepatiten vara ett minne blott. Det kan inte nog understrykas hur farligt det är att - också bara en enda gång - pröva intravenösa narkotiska medel. En enda injektion och C-hepatitviruset sitter i kroppen sannolikt för hela livet!
C-hepatitvirus utgör en belastning för levern, och då är det skäl att undvika andra faktorer, som kan anstränga detta viktiga organ. Det är därför skäl, att inte använda alkohol - ett glas vin i festliga sammanhang kan man dock unna sig. Vissa mediciner kan vara skadliga för levern, t.ex. anabola steroider, och då man går till läkare är det därför skäl att nämna denna sjukdom.
Likaså är det skäl att underrätta sin tandläkare. Risken att tandläkare skall bli smittad av sin patient är dock oändligt liten. En patient med C-hepatit för inte ge blod, och ifall patienten använder intravenös narkotika, är det av oändligt stor vikt, att han eller hon inte delar sin nål med andra!
Annars bör patienten leva ett normalt liv. Oftast har patienten ju inga symtom, och risken för att sjukdomen under kommande år skulle orsaka problem är sist och slutligen ganska liten. I texten ovan nämndes risken för levercancer, en sjukdom, som i Finland är väldigt sällsynt också hos bärare av C-hepatitvirus.