the 
Home Page
CELIAKINS HISTORIA
2000 år sedan
Den första kända beskrivningen av celiaki I den medicinska litteraturen härrör sig från Aretaeus, en filosof och läkare verksam i det antika Grekland under det andra århundradet efter Kristus. Han använde det grekiska ordet "koiliakos" som namn på denna sjukdom. Ordet betyder tarmlidande, och från detta ord har celiakin fått sitt modärna namn.
Aretaeus som man föreställde sig att han såg ut, ritningen är gjord på 1500-talet
Aretaeus, som oftast kallas Aretaeus från Cappadocien, var tydligen en flitig vetenskapsman, och har också gett bidrag till kunskapen om diabetes - och I vår tid har vi ju fått veta, att dessa två sjukdomar kan vara associerade med varandra. Aretaus beskrev tarmfunktionen och avföringen vid denna sjukdom, och insåg, att det var fråga om en kronisk åkomma. Men sedan gick det över ett och ett halvt årtusende, innan denna sjukdom ånyo aktualiserades i den medicinska litteraturen.
1600-talet
Vid denna tid växte kolonialmakterna till, och som en följd av detta vistades europeer långa tider i tropikerna. En del av dessa insjuknade i en diarre- sjukdom, som kallades tropisk sprue. Ordet sprue är urspungligen holländskt, och betyder spruta - patienterna hade en "sprutande" diarre. Ketelaer har äran av att föst ha beskrivit denna sjukdom.
1700-talet
Under detta århundrade kom man underfund med, att det fanns en sjukdom med precis samma symtom som vid tropisk sprue, hos patienter, som aldrig vistats i tropikerna. Denna sjukdom började logiskt nog kallas "ej tropisk sprue" eller non tropisk sprue, ett namn på celiakin, som levt kvar ända till våra dagar.
1800-talet
Samuel Gee beskrev 1888 sjukdomen med följande ord: "Det finns en sjukdom, som inte finns i alla åldrar, där avföringen är illaluktande, fet, patienten magrar och är irriterad". Gee är den som första gången i historien sannolikt ordinerat en glutenfri kost - barn med dessa symtom fick äta endast förstklassiga holländska musslor - och blev friska. Sedan, då musselsäsongen var över för året, insjuknade barnen igen med samma symtom.Gee och ett par andra forskare hedrades sedan genom att sjukdomen under en lång tid, fram till 50-talets början, kallades Gee-Herter-Heubners syndrom.
En dansk läkare vid namn Hess Thayssen beskrev sjukdomen på 30-talet. Han hade både vuxna och barn som patienter med typiska symtom, och han kom underfund med, att det sannolikt var samma sjukdom, som fortsatte hos patienten från barndomen till vuxen ålder.
1950
Det stora genombrottet kom 1950. En holländsk barnläkare, Dicke tillsammans med van de Kamer förundrade sig över att Gee-Herter-Heubners syndrom försvann i Holland under andra världskriget. Holland var då ockuperat av Tyskland, och tyskarna tog allt av värde, bl.a. säd. Holländarna själva fick livnära sig på vad som blev kvar, potatis och rotfrukter. Dicke och van de Kamer drog den slutsatsen, att det var vete, som var boven i dramat, och inledde behandlingsförsök med elimination av spannmålsprodukter - med gott resultat som vi vet.Sannolikt hade dr Dicke fått iden om vetets skadliga inverkan redan på 30- talet, av en mamma, som berättade att hennes 8-åriga dotter blev sjuk av bröd, och blev helt frisk då vetet lämnades bort från kosten. Det är kanske denna observanta mamma vi har att tacka för, att vi i dag vet hur celiakin skall behandlas!
Efter 1950 har kunnskapen om celiakin, dess orsaker, behandling och följder sedan explosionsartat ökat.
50-talet
Efter Dickes stora upptäckt gick utvecklingen snabbt framåt. 1953 slog van de Kamer fast, att det är gluten och gliadin som är de skadliga ämnen. 1954 beskrev Paulley förändringarna i tunntarmens slemhinna, den så kallade villusatrofin. 1956 konstruerade Shiner den första kapseln för provtagning av tunntarmsslemhinnan - och många av läsarna har säkert varit med om att svälja en sådan kapsel, vilket inte alltid var så lätt, och resultatet var ofta en aning osäkert. 1959 slog Rubin fast, att celiakin hos barn och celiaki hos vuxna är samma sjukdom.
60-talet
Under detta årtionde kartlades en stor del av de följder sjukdomen kan ha. 1962 konstaterade Gough, att celiakin är förenad med en ökad risk för elakartade sjukdomar (carcinom och lymfom) i tarmen. 1964 kartlade Plotkin sambandet mellan laktosintolerans och celiaki - laktosintoleransen kan vara en följd av celiakin och går om då tunntarmsslemhinnan normaliseras med glutenfri kost. 1964 publicerade Moss uppgifter om sjukdomens inverkan på benstommen. 1967 kom de första uppgifterna om att glutenfri kost sannolikt minskar risken för cancer- utveckling (Harris).Under detta årtionde kom man också underfund med, att detta är en sjukdom som "går i släkten", Moss konstaterade, att mellan 5 och 10% av nära anhöriga har samma sjukdom.
70-talet
Under detta årtionde blev diagnostiken så småningom allt lättare, då det blev möjligt att ta tunntarmsbiopsier i samband med gastroskopi. Som en följd av detta hittades sjukdomen i ett allt tidigare stadium. I läroböckerna publicerades ännu bilder av den "typiska" celiaki- patienten - avmagrad, kakektisk och sängbunden. I verkligheten började man hitta sjukdomen i ett skede, då patienten ännu var vid gott allmäntillstånd.
Den för celiakin typiska villusatrofin syns för blotta ögat vid gastroskopi
1970 konstaterade Morris, att celiakin kunde förorsaka barnlöshet, som sedan korrigerades med glutenfri kost. Barnlösheten kan bero både på makan och maken. Goldberg och Hallert kartlade sjukdomens inverkan på psyket, och en ökad förekomst av depression kunde konstateras. Redan på 50-talet hade Dicke fäst uppmärksamhet vid de psykiska förändringar som kan förekomma vid celiaki: "The change in the psyche is marked with apathy and negativism dominating the picture".
1971 slog Weinstein fast, att celiakin och dermatitis herpetiformis ("hudceliaki") står i ett nära samband med varandra, och 1973 konstaterade Fry att hudsjukdomen kan botas med glutenfri kost. Dessa forskningsresultat bekräftades 1977 i en doktorsavhandling gjord i Finland av Timo Reunala.
80-talet
Gastroskopin blev under detta årtionde en rutin undersökning vid alla former av magbesvär, och biopsi av tunntarmen började göras vid alla gastroskopier, som en rutinåtgärd. Detta är numera det vanligaste sättet att diagnostisera celiaki. Allt fler och allt lindrigare fall hittas - och sjukdomen har visat sig vara allt vanligare. Tidigare nämndes siffror som 1 per 3000, nu kan 1 per 100- 200 vara en mera realistisk uppskattning av sjukdomens förekomst.Metoder att göra diagnosen med blodprov utvecklades - gliadinantikroppar, retikulinantikroppar och endomycin- antikroppar. Dessa prov ger dock inte en säker diagnos, utan denna måste fortsättningsvis säkras med tunntarmsbiopsi.
1989 publicerade Holmes fakta om risken för lymfom. Han kunde konstatera, att risken för lymfom minskar med glutenfri kost, och efter 9 års glutenfri kost är risken för en celiakipatient inte större än för vilken människa som helst. Ännu en orsak att hålla noggrann glutenfri kost!
90-talet
Celiakin har visat sig ha samband med sarcoidos (Jobard 1990) och epilepsi i ytterst sällsynta fall (Ventura 1991) - och epilepsin går över med glutenfri kost.Sedan 60-talet har man varit medveten om, att hudsjukdomen dermatitis herpetiformis har ett nära samband med celiaki, tom i sådan grad, att det får anses vara samma sjukdom. Professor J Visakorpi i Tammerfors lanserade år 1991 termen "hudceliaki" för denna sjukdom.
Tidigare har man ansett, att sjukdomen är medfödd, dvs patienten har villusatrofi hela livet. De senaste åren har det dock hittats fall av celiaki, där tunntarms- slemhinnan tidigare bevisligen varit helt normal. Det finns alltså en latent eller dold celiaki, som ger villusatrofi först senare i livet. Mäki m.fl. har publicerat en rapport om detta 1990.
År 1969 samlades världens celiakforskare till den första internaltionella celiakikongressen i London. Celiaki-kongresser har sedan ordnats med 4 års mellanrum, och den senaste gick av stapeln i Tammerfors i september 1996, med 400 deltagare från 33 länder, och sommaren 1998 ordnas en ny stor internationell kongress om celiaki i Tammerfors. Dessa kongresser har haft och har en väldigt stor betydelse för utbytet av vetenskapliga forskningreslutat världen över.
Celiaki i Finland
Finländska forskare gör ett stort arbete för att kartlägga celiakins mysterier, och publicerar årligen över 10 artiklar om denna sjukdom i internationella medicinska tidskrifter.
Professor Jarmo Visakorpi
Den forskare som gjort det banbrytande arbetet i celiakiforskningen i Finland är professor Jarmo Visakorpi. En grupp vid Tammerfors Universitetssjukhus bör speciellt nämnas, bl.a. Mäki, Collin, Holm, Keyriläinen. Denna grupp forskar bl.a. i diagnostiken med blodprov, och metoder att hitta den latenta celiakin med undersökningar av vita blodkroppar i tunntarmsbiopsin. Tack vare denna grupp vet vi också, att sjukdomen är speciellt vanlig hos patienter med insulindiabetes, och hos patienter med reumatologiska problem.
En arbetsgrupp i Kuopio under ledning av doc E Janatuinen har undersökt, om celiakipatienter kan använda havre i sin diet. Resultaten av denna forskning presenterades på Nordiska Gastroenterologkongressen i Tammerfors 1993 och har publicerats i New England Medical Journal 1995, och väkt avsevärt intresse. Även om dessa resultat tyder på, att havre är ofarligt, finns det nog ännu talrika tveksamma forskare. I samband med den 7 Internationella Celiakikongressen i Tammerfors i september 1996 presenterades flera forskningsresultat, som alla talar i samma riktning, det vill säga, att havre är ofarligt för patienter med celiaki. Forskningsresultat från Tammerfors visar också, att patienter med hudceliaki (dermatitis herpetiformis) också kan tillsätta havre till dieten i det skede, då sjukdomen lugnat sig med glutenfri kost.
I oktober 1976 (närmare bestämt 19.10.1976) samlades en grupp av läkare och celiakipatienter i Helsingfors och grundade Finlands Celiakiförening, som småningom fått namnet Finlands Celiakiförbund, med 30 lokalföreningar och snart 18.000 medlemmar (2006). Dr Pekka Kuitunen fungerade som ordförande i det första viktiga mötet, och andra viktiga initiativtagare var Simo Tarpila, Matti Vuoristo, Timo Reunala, Anneli Ollus, Aila Paganus och Anna-Liisa Vento. Som informella "distriktschefer" fungerade till en början Eino Laurell i Tammerfors och Mats Öhling i Vasa. Hösten 1996 firades 20-årsjubileet av föreningsverksamheten för celiaki i Finland, med bland annat en betydelsefull internationell kongress i Tammerfors, och den 9 december år 2006 gick 30-årsjubileet av stapens, också detta i Tammerfors.
Finlands Celiakiförbund firade 30-årsdagen av celiakiföreningsverksamheten i Finland 9.12.06 i Tammerfors. Verksamhetsledare Leila Kekkonen höll hälsningstalet.
För celiakipatienter har milliumskiftet inneburit ett avsevärt förbättrat utbud av lämpliga livsmedel i butikerna!
Två saker vet vi inte...
Trots att kunskapen om celiakin ökat ofattbart snabbt, finns det ännu mycket vi inte vet.Det finns ännu inte något pålitligt blodprov, som med full säkerhet skulle ge diagnos. Det kan förmodas, att ett sådant kommer att komma under de närmaste åren.
Någon medicin mot denna sjukdom finns ej heller, dieten är den enda behandlingen. Inom en överskådlig framtid kommer vi knappast att få en sådan medicin, att celiaki- patienten skulle kunna börja äta normal kost. Också om det under kommande årtionden skulle vara möjligt att utveckla en medicin, kommer den glutenfria kosten att utgöra grunden för behandlingen.
|