the 
Home Page
Historiska texter:
Vin
Utom vatten innehåller vinet, såsom ofvan nämndt är, alkohol i olika mängd i de olika vinsorterna, sålunda Portvin, Madeira, Sherry (Xeres) mera än Bordeauxviner och Rhenska viner, och dessa en större kvantitet än de öfriga Tyska vinerna. Det innehåller derjemte syra, vinsyra, i stärre eller mindre mängd, men äfven äppelsyra (fruktvin) och ättiksyra (i sämre viner). Då drufvorna vid pressningen varit omogna, finnes i vinet en större qvantitet syra. Vidare innehåller vinet såsom nämndt är socker, drufsocker, som förefinnes i mycket olika mängd i de olika sorterna, minst i Bourgogne, Rhenska och Bordeausviner, mest i Tokayer och söta Italienska viner. Vidare finna vi färgämne i synnerhet i röda viner samt garfsyra likaledes i de röda. I de mousserande vinerna, som beredes derigenom, att de tappas på buteljer innan jäsningen är slutad, finna vi äfven en stor mängd kolsyra. Slutligen innehåller vinet ett egendomligt luktämne, des bouquet eller blomma. Det förfalskade saknar denna egendomliga arom, hvilken ofta ersättes med konstgjorda medel.
Vinerna indelas antingen efter färgen i röda och hvita eller efter smaken i söta, sura och sträfva (adstringerande) eller efter styrkan och halten af alkohol i tunga och lätta eller efter den ort, hvarifrån de komma.
Efter de öfvervägande beståndsdelarne samt andra väsentliga egenskaper, såsom smak, lukt och färg, kan man bland vinerna skilja emellan: 1) Vanliga bordsviner: med ringa sprithalt (5 á 6 proc.) men stor mängd fri syra, sura salter, extraktivämnen och garfsyra, hvarför de hafva mer eller mindre sur eller skarp bismak.
Hvita: Mosel- och Neckarvin; Pfalzviner såsom Forster, Deidesheimer; Frankenviner såsom Stein- eller Leistenvin.
Röda: flera Schweizer- och Rhoneviner, många ungerska såsom Ofener, ordinära sorter Bourgogne- och Bordeauxviner.
2) Ädlare viner: med större sprithalt (10 á 12 till och med 20 proc.), fin aromatisk smak och angenäm blomma.
Hvita: de ädla Rhenska vinerna: Johannesberger, Rüdesheimer, Hochheimer, Liebfraumilch; de hvita Bordeaux, Bourgogne och Rhonevinerna: Sauterne, Chateau d´Yquem, Chablis, Hermitage blanc, hvilka innehålla mera sprit men mindre syra och blomma än de ädla rhenska vinerna.
Röda: Bordeauxviner eller Medoc såsom Chateau Margaux, Latour, Lafitte, Larose, St. Julien, St. Estephe; Bourgogneviner såsom Chambertin, Beaune; Rhoneviner såsom Hermitage rouge, Carnas; de Portugisiska såsom Rödt portvin från Oporto; Madeira och Teneriffa från Canarieöarne samt Madeira från Godahoppsudden.
3) Sekter, söta viner, rika på socker, ofta äfven på sprit, af sötaktig aromatisk smak och angenäm doft, af hvitaktig, gul, rödbrun eller röd färg; bland
- de franska: Muskat Lunell, Rivesaltes, Frontignan m.fl.;
de spanska: Malaga, Alicante, Sherry (Xeres), m.fl.;
de italienska: Syracusa, Lacrimae Christi, Orvieto m.fl.;
de ungerska: Tokayer, Ruster Ausbruch, Menesch, m.fl.;
de grekiska: Cypervin, Malvasier och Muskatvin;
de afrikanska: Canariesekterna, Constantia- och Kapviner.
4) Mousserande, skummande viner, som äro konstprodukter, innehålla en riklig mängd kolsyra, emedan saften endast en kort tid hålles i jäsning och derefter tappas på buteljer, i hvilka jäsningen fortfar; de innehålla vanligen omkring 10 á 12 proc. sprit och äro af en söt, stickande smak. De beredes företrädesvis i Champagne (Epernay) och Bourgogne men eftergöras äfven vid Rhen, Neckar, Main, Elbe och Saale.
5) Drycker af vin med tillsats af socker och kryddor: Carolina, Bischof och Kardinal.
Vinets ålder har ett stort inflytande på dess godhet. Det behöfver ligga en viss tid, innan det kan drickas. Då det derefter förvaras på buteljer, förädlas det derigenom att salter och jordarter under stillaliggandet utfällas och bilda bottensats; men förvaras det för länge, minskas åter dess godhet. Ungt vin innehåller vanligen en stor qvantitet båda syra och sprit, då deremot gamalt lätt blir surt på bekostnad af sprithalten, som härigenom minskas. Tre á fem år äro vanligen tillräckliga att förädla vinet och gifva det dess angenäma arom. Bordeauxvinerna anses ej goda förrän de blifvit 1 1/2 á 2 år gamla och många först efter 4 á 6 år. De Rhenska vinerna behöfva till och med 10 á 20 år för att blifva riktigt goda.
Att viner ofta förfalskas är en känd sak. De vanligaste förfalskningarne ske genom tillsats af vatten och sprit. Man har alltid anledning att misstänka förfalskning, då vinet har en ljusare eller mörkare färg än vanligt eller efterlemnar en starkt sammandragande smak, vållar kolik och lätt förorsakar rus efter endast ett måttligt intagande af det, eller då ett ungt vin har en mycket stark bouquet, eller då den inre ytan af buteljen efter en kort tid öfverdrages med ett tjockt lager, eller då vinet luktar af bränvin, strax efter det att korken dragits ur buteljen.
Att många viner endast äro konstprodukter är allmänt bekant; i synnerhet gäller detta om Champagne, Sherry, Portvin och Madeira. Dylika konstgjorda viner beredes i bästa fall genom att sammanblanda vin, vanligen Rödvin, med andra spritdrycker, t.ex. konjak för att bereda Portvin; stundom användes endast bränvin med tillsats af andra ämnen, såsom åtskilliga frukter, öl, korinter m.m.
Vinets verkan på organismen beror på drufvornas beskaffenhet. Den vanliga verkan är upplifvande; en måttlig qvantitet väcker matlust och befordrar matsmältningen, gör blodomloppet hastigare, förökar kroppsvärmen och verkar lifvande på själsförmögenheterna. Intaget i större mängd förorsakar det rus och, då det brukas i stor mängd under en längre tid, uppstå de vanliga följderna af dryckenskap. Blodfulla personer, som ofta lida af kongestioner eller hafva anlag för slaganfall, äfvensom nervösa och hysteriska personer samt barn böra under vanliga omständigheter ej dricka vin.
Hvad de särskilda vinerna angår, så kunna de röda vinerna, isynnerhet de ädlare bland dem, Bordeaux och Portvin, särskildt rekommenderas åt konvalescenter efter nervfeber, lunginflammation o.s.v. De verka derjemte sammandragande och stimulerande samt visa sig derför välgörande vid diarréer (Salepvälling med Portvin), vid dålig matsmältning, i kolera och dylika tillstånd. Bourgogneviner verka mera stimulerande och böra derför användas med försigtighet för att ej framkalla ett plötsligt rus.
De hvitavinerna äro i regel mildare, och man tål lättare en stor qvantitet af dem, men i följd af den syra de innehålla, inverka de ofta menligt på matsmältningen. Det Rhenska vinet likasom Mosel och dylika viner kunna skada genom sin syrlighet och, om de drickas i någon större mängd, gifva anledning till bildning af grus och sten. Detta gäller i synnerhet om de tyska och ungerska s.k. landtvinerna, som drickas i stora qvantiteter i södra Tyskland.
Viner, som innehålla en större mängd sprit, såsom Madeira, Teneriffa m.fl., må endast drickas i ringa mängd, medean de äro betydligt stimulerande. Gammal äkta Madeira kan rekommenderas då det gäller att hastigt höja de sjunkna krafterna. De söta vinerna, hvaribland Malaga, Constantia, Malvasier, Tokayer äro de mest sprithaltiga, kunna likaledes begagnas för att höja krafterna hos svaga och klena subjekter samt gamla personer, men de böra likaledes endast drickas i ringa mängd, emedan matsmältningsorganen annars ej föredraga dem.
De mousserande vinerna verka hastigt lifvande i synnerhet på nervsystemet men skada lätt matsmältningen, och ett rus af dem är åtföljdt af en ytterst obehaglig hufvudvärk och illamående. Dessa viner användas ofta mot nervösa kräkningar samt för att åstadkomma en hastigt stimulerande verkan, såsom i Kolera, Barnsängsfeber o.s.v.
Utom det att man bör iakttaga måtta vid drickandet af vin, i synnerhet af de mera stimulerande och rusgifvande sorterna, är det ej heller likgiltigt vid hvilken tid på dagen man dricker det. Bäst passar det till middagen, deremot mindre väl om aftonen, emedan det lätt genom sin stimulerande verkan hindrar sömnen. I allmänhet mår man ej heller väl af att dricka vin på morgonen eller före middagen. Att till samma måltid dricka flera sorters vin är i allmänhet ganska ohelsosamt. Man bör äfven undvika att dricka vin efter starka kroppsrörelser och äfvenledes efter häftiga sinnesrörelser, då blodet redan är i häftig rörelse, emedan derigenom lätt framkallas kongestioner till inre organ, isynnerhet till hjernan. Slutligen vilja vi anmärka, att det är en ytterst dålig hushållning att dricka billiga och dåliga viner; hellre må man då försaka vin och hålla sig till billigare och anspråkslösare drycker såsom öl, hvilket, om det är godt, är vida helsosammare än dåligt vin.
Bland drycker, som beredas af vin med tillsats af socker och kryddor, hafva vi nämnt Carolina, Bischoff och Kardinal. De stå dock i värde alltid långt efter goda viner och böra naturligtvis endast sällan och i ringa qvantitet drickas, emedan de annars lätt menligt inverkar på matsmältningen.
Slutligen hafva vi även att omnämna fruktvinerna, som egentligen ej borde kallas viner. De beredas vanligen af äplen, vinbär, krusbär, körsbär o.s.v. och innehålla helt obetydligt sprit men deremot en stor qvantitet syra. De hafva stundom en ganska behaglig smak men inverka ofta skadligt på matsmältningen, förorsaka lätt kolik, magsyra, kräkning och diarré samt böra ej drickas af personer, som lida af mag- och tarmkatarr. De äro ej sällan mousserande, hvarigenom de särskildt under sommarvärmen förefalla behagliga och uppfriskande.
Att alla sura viner kunna inverka skadligt på tänderna, såvida man ej sköljer munnen strax efter det man druckit dem, är redan omnämnt under art. Tänderna och deras vård.
Kuren består deri, att patienten förtär en mängd vindrufvor från 1 ända till 10 skålpund i stigande dos samt afdelad med lämpliga mellantider under dagens lopp. Drufvorna böra vara söta, och hvarken skalen eller kärnorna af dem få förtäras. Den diet, som derunder användes, består hufvudsakligen af vegetabilier och hvetebröd, med undvikande af sura och feta födoämnen, mjölkmat samt en större mängd kött. Kuren fortsättes under 4 eller högst 6 veckor; under densamma får den sjuke flitigt röra sig ute i friska luften.
Blott sådana mogna drufsorter, som innehålla en större mängd socker och mindre syra, äro lämpliga att använda. Den bästa tiden för kuren är senhösten - från slutet af September eller midten af Oktober -, då luften i vinbergen är frisk och ren, samt de sjuka ej äro utsatta för stark hetta. Klimatet på kurorten bör vara mildt, så att de sjuke kunna vistas ute största delen af dagen. Man börjar kuren på fastande mage på morgonen men, om drufvorna ej ensamma fördragas, bör man derjemte förtära väl bakadt hvetebröd, som dock ej bör vara för färskt. Fördrager den sjukes matsmältning ej ens detta på fastande mage, tillrådes han vanligen att dricka en kopp kaffe, the eller choklad, innan han börjar intaga sina drufvor. Som regel gäller i allmänhet att börja kuren med 1 till 2 skålpund omdagen samt sluta med 6 á 7. Afseende får naturligtvis fästas vid den sjukes ålder, den sjukdom, hvaraf han lider, samt matsmältningsorganens tillstånd, hvarföre läkaren på platsen alltid får bestämma kuren. Under kuren äro i de flesta fall varma bad särdeles välgörande, men det väsentligaste är dock att iakttaga en lämplig diet till och med flera veckor efter kuren.
Bland kurorter vilja vi nämna i Norra Tyskland: Grüneberg i Schlesien samt Naumburg i Provinsen Sachsen; i Södra Tyskland Dürkheim i Rhenpfalz, 358 fot öfver havsytan, som har ett torrt och mildt klimat och ligger temligen skyddadt för vindar; Kreuznach i Rhenpreussen, med ett mildt och sundt klimat, 330 fot öfver hafvet, som dessutom är mycket besökt för sina bad (jfr Kreusnahc, art. Mineralvatten); Bingen vid Rhen, några mil från Kreuznach, Baden vid Wien m.fl.
Vidare hafva vi Montreux vid Geneversjön likasom en del andra vid denna sjö belägna ställen. Meran i Södra Tyrolen, Aigle i Rhonedalen m.fl. Dessutom kan hvarje ort, som producerar ett godt sött vin och har ett sundt läge, mycket väl väljas för en drufkur, förutsatt nemligen att den sjuke är i tillfälle att erhålla lämplig läkarebehandling, samt att nödiga beqvämligheter derstedes stå honom till buds.