the  Home Page
Historiska texter:
Gallstenar
Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.
Gallstenar bildas stundom i gallblåsan och kunna i många fall ligga i densamma under lång tid utan att förorsaka det minsta obehag, men stundom hämma eller hindra de gallans utflöde och kunna då framkalla gulsot med alla dess följder. Dessutom kunna de inklämmas i gallans utförsgång samt genom retning af densamma uppväcka häftiga smärtor och inflammationer, som ej kunna häfvas förrän gallstenen antingen kommer ut i tarmkanalen eller åter går tillbaka in i gallblåsan. Man benämner vanligen detta tillstånd gallstenskolik. Smärtorna äro stundom ytterst våldsamma, oftast åtföljda af häftiga kräkningar, samt hafva en viss likhet med vanlig kolik.
Olika typer av gallsten. Från "Atlas und Grundriss der Röntgendiagnostik in der innerer Medizin, J.F. Lehmans Förlag, München 1909.
Vid gallstenskolik äro dock vanligen smärtorna svårast på höger sida samt stråla ofta uppåt högra skuldran. Pulsen är vid detta tillstånd ovanligt långsam. Vid vanlig kolik äro deremot smärtorna utbredda öfver hela buken. Ett annat tillstånd, hvarmed den äfven kan förvexlas, är njurstenskolik, men vid denna blir urinen ganska ofta blodblandad, hvarjemte smärtorna sträcka sig långs en af urinledarne på sidan af buken ned till könsorganen.
Genomskärning av en bilirubin-kalksten. Från "Atlas und Grundriss der Röntgendiagnostik in der innerer Medizin, J.F. Lehmans Förlag, München 1909.
Hvad behandlingen af gallstenskoliken angår, bör man lägga en senapsdeg öfver främre nedre delen af bröstkorgen på höger sida (lefvertrakten) och, sedan huden blifvit lifligt röd, derefter använda varma grötar, gifva den sjuke ett lavemang samt rogifvande medel som morfrin o.d.; ett varmt bad åstadkommer ofta betydlig lindring. Sådana anfall komma lätt tillbaka, och en ordentlig behandling mot sjelfva orsaken är derför af nöden för att söka förebygga dem.
| |