the  Home Page
Historiska texter:
Gulsot
Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.
Gulsot, Icterus, har sitt namn af den gula färg, som visar sig på huden. Den uppträder under tvenne väsentligen olika former. I den ena formen af sjukdomen uppträder denna gula färg först på hvitögat, derefter omkring näsan och munnen samt slutligen på den öfriga delen af huden; urinen blir saffransgul eller t.o.m. mörkbrun, exkrementen gråa och sega. Stundom känner den sjuke inga särskilda obehag af detta sjukliga tillstånd, men ofta besväras han dock af smärta och ömhet i lefvertrakten, mattighet, dyster sinnesstämning, oordningar i matsmältningen, trög afföring, matleda, bitter smak, äckel och kräkning, ömhet i lemmaren, men sällan feber. Någon gång skiftar hudfärgen i brunt eller grönt. Orsaken till den gula färgningen beror vid dena form på hinder för gallans utflöde, så att gallan ej kan uttömmas i tarmkanalen utan qvarhålles i gallblåsan och gallgångarne samt derefter upptages i blodet, så kalad hepatogen Icterus. Den andra formen af gulsot, som endast genom den gula färgningen af huden liknar den förstnämnda, beror på en sönderdelning af blodkropparne samt blodfärgämnets omvandling till gallfärgämne under svåra smittosamma sjukdomar, s.k. haematogen Icterus; denna senare form omtala vi särskildt här nedan.
Då gulsoten beror på den förstnämnda orsaken, framkallas den följaktligen af alla de omständigheter, som kunna förorsaka en tilltäppning af gallans utförsgång, såsom katarr i tarmkanalen, hvilken kan framkallas af förkylning, förtärande af svårsmälta födoämnen, stor mängd fett, spritdrycker, förstoppning, vidare inflammation i lefvern o.s.v. - eller gallsten, slem i gallgångarne, tryck af närliggande svulster och dylikt. - Följden af detta hinder för gallans utträde i tarmen blir, att de delar af födoämnena, som skulle smältas af gallan, afgå obrukade, samt att exkrementen i saknad af gallfärgämnena bli till färgen gråa och sega.
Detta slags gulsot kan fortfara flera veckor, stundom månader, beroende på orsaken till densamma. Beror orsaken på gallsten, återkomma det onda lätt på vissa tider samt försvinner ej säkert, förrän gallstenen utträdt i tarmen. I regel är gulsot utan fara (så vida dej ej utgör ett symptom på en annan svår sjukdom såsom svårare lefverlidande m.m.) och botas ej sällan t.o.m. utan läkemedel endast genom sparsam diet samt rikligt intagande af vatten. Nödvändigt är emellertid att behandla den åtföljande mag- och tarmkatarren med lämpliga medel (se Mag- och Tarmkatarr). Man bör söka undvika förkylning, hålla sig inne under någon tid, åstadkomma daglig afföring t.ex. genom Rabarber, Carlsbadersalt eller dylika medel. Vid kräkningar använder man en senapsdeg och derefter våtvarma omslag eller varma grötar i maggropen, samt iskallt vatten till dryck i små portioner. Man bör emellertid ej försumma läkarehjälp, i synnerhet om man misstänker, att orsaken beror på gallsten eller något lefverlidande.
Nyfödda barn få ofta gulsot, som vanligen beror på en tarmkatarr och tilltäppning af gallans utförsgång genom slem, men kan äfven stundom bero på blodförgiftning. Genom omsorgsfull vård, varma bad, lindriga afföringsmedel samt behandling af tarmkatarren går den i förstnämnda fallet lätt tillbaka, men då den beror på blodförgiftning, som stundom står tillsammans med en sjuklig förändring i nafveln, åtföljes den af allvarsamma symptom från hjernan och nervsystemet och slutar då vanligen med döden.
Gulsot, beroende på en sönderdelning af blodkropparne, haematogen Icterus, uppträder under svåra infektionssjukdomar, såsom barnsängsfeber, varförgiftning m.fl., och är alltid ett sorgligt tecken. Vid gulsot af denna anledning äro exkrementen till färgen oförändrade, emedan härvid gallan uttömmes i tarmen och blandas med exkrementen. Huden visar en gulaktig färgning, den sjuke är ytterst matt och kraftlös samt företer för öfrigt symptom af den ursprungliga sjukdomen. Gulsot af denna anledning inställer sig vanligen kort tid före dödens annalkande.
| |